awake

Otroligt kortvarigt, nästan aldrig på riktigt men ändå helt fantastiskt.
Tack.
Tack Livet.
Va mycket fint vi får vara med om.
Så många människor. Så många möten.
Möten vi bara skulle kunna ha drömt om.
Blickar vi aldrig kommer att glömma.
Leenden som får oss att leva.
Jag är fri.
Jag är levande.
Jag ser hoppen som finns överallt.
Möjligheterna är oändliga.
Jag andas.
Jag sjunger och jag dansar. Du får mig bara att le.
Alla minnen är bara något som gör mig rik.
Jag vill aldrig glömma någonting.
Jag seglar in från stormiga hav till lugna hamnar nu.
Vill du veta vart jag finns?
Jag lever där bäckens vilda fart möter den stillsamma ån. Där den stillsamma ån möter den försiktikt gungande sjön. Där den försiktikt gungande sjön mynnar ut i den kraftfulla älven. Där den kraftfulla älven möter havet och där havet möter himlen - precis vid horisonten.
Där finns jag.
Ser du mig?
Där borta. Precis här.
Hör du mig?
Lyssna.
Jag kommer att andas.
Jag kommer att leva.
Precis där. Här. I dig och överallt.

fylla luckan.

Vad ska jag göra? Nu. Jag måste göra något snart, idag?
Är lite svag nu. Svag. Ensam. Inte bra! Hoppa, springa, dansa...
Dansa, fastän? Ja. Det måste jag. Kyss mig. Kan jag låna dina armar?
Du främling där, Ge mig din hand. Håll min hand.
 Se in i mina ögon. Där finns djupet. Kan vi vara djupa bara ikväll?
Vi kommer ju aldrig att ses igen. Ta vara på tiden.
Varje sekund. Vakna. Dofta. Smek. En kyss till.
Kär för en kväll. Sedan en sista kram på dagen. Hejdå.
Tack främling. Bara yta igen. Men ett minne rikare.
Kanske kan jag leva på det minnet en dag eller två? 
Nuet tar slut allt för fort. Idag är en annan dag. Nu är ett annat nu. 
Vad ska jag göra? Jag måste göra något. Är lite svag igen.
Ensam. Inte bra! Sjunga, dricka, klä upp sig. Dansa!
 Ännu en främling.
Kyss mig.
Kvällen når sitt slut.
Mötet är över.

Nu inser man att ett mönster träder fram. Men vad gör man inte för att fylla luckan?

Det finns andra sätt man kan fylla luckan på.
Man kan engagera sig i en ny.
Stanna på ett ställe tillräckligt länge för att inte behöva säga hejdå efter en dag eller två.
Kanske kan man då kasta sig in i ett förhållande.
Trots att luckan beror på någon annan.
Den kanske inte beror på någon annan än dig själv.
Det är din lucka som bara du kan fylla.
Ingen annan?
·
Varför måste vi fylla luckan?
·
Kan vi inte bara låta den finnas?
·
Luckan är bara ensamhet.
·
Ibland välbehövlig ensamhet.
·
Men vem vill vara ensam?


RSS 2.0